Simon Voigt, Karita Rytivaara och Lucy Sparks

VISU galleri 30.4 - 14.5.2010

Sanningen är att jag inte minns hur det hela fick sin början, hur jag slutligen utvecklade denna idé att sammanlänka min egen och mina vänners konst till ett enda projekt, "Finding and Seeking". Jag skrev varken några utförliga dagboksanteckningar eller använde mig av en loggbok för att dokumentera de utvecklingsstadier som har lett mig till var jag är idag. Jag var aldrig kapabel till att tydligt beskriva hela idéen och motivationen bakom allt arbete och inte ens nu, två veckor före invigningen, är jag helt säker på vad allt detta handlar om.

Det gör mig däremot inte någonting, eftersom jag främst av allt lärde mig att denna uppenbara brist på en konkret form är höjdpunkten av hela processen. Det är ett evolutionärt, ändlöst och ständigt överraskande koncept. Varje sekund finns det nya idéer och åsikter som överöser sinnena, färdigheter och tankar att ta till vara och finslipa, upplevelser att dela och lära sig av. Så hur kan någonting överhuvudtaget förbli detsamma efter en annan titt då man själv förändras fastän man i praktiken inte gör någonting?
Mina klottriga anteckningar från den senaste månaderna utgör bara ett perfekt exempel på detta.

För det andra är "Finding and Seeking" som tema mycket tvetydigt och detta namn har gett mig allt utrymme jag behöver för att ständigt upptäcka nya kreativa möjligheter och omforma mitt arbete, vilket gör det svårt att komprimera mina tankar till bara ett par ord.

I grund och botten är varje ögonblick nytt och genom att presentera en mikroskopisk del av våra mest alldagliga miljöer under förstorningsglaset för er, vill jag påpeka hur oändligt många tolkingar, uppfattningar och åsikter det finns om varje litet ting. Och viktigast av allt; det existerar inget rätt eller fel sätt att ta till sig de varierande detaljerna, aspekterna varierar beroende på individen. Enligt mig är det alltid lönt att göra sig påmind om detta faktum. Detta utplånar också en del av pressen att göra allting komplett och perfekt in i minsta detalj. Att inte tävla om ouppnåelig perfektion gör det lättare att arbeta. När allt kommer omkring, skapar alla sin egen verklighet och har sina egna mått. Att reflektera över allt detta uppviglar och uppmuntrar mig kolossalt att ta risker och pröva på så mycket som möjligt och jag hoppas att detta projekt, om inte annat, kommer att väcka nyfikenhet bland de som tar del utav det.

Simon

Karita Rytivaara är en 18-årig gymnasiestuderande från Karleby. Hon är intresserad av fotografering, serier och färger. Med hjälp av kulturen finner Karita fägring, historier samt stundvis också humor i händelserna och tingen runtomkring. För Karita är också simpla ting värda att dokumenteras. Det finns en innebörd, om man bara kommer sig för att leta efter den.

Lucy Sparks bodde i Karleby under åren 2007 och 2008 medan hon fullföljde sin EVS (European Voluntary Service) på Hållhagens skola. Lucy bor för tillfället i Polen och jobbar där som engelskalärare, men kommer ursprungligen från Cornwall i England. Hon spenderar sin fritid med att skriva poesi och noveller, som får sin inspiration från de platser hon har besökt och de vänner hon har mött på vägen.

Simon Voigt kom till Karleby på hösten 2007 och jobbade först som europeisk volontär på Estradskolan innan han slutligen inledde sina studier i Mellersta Österbottens konservatorium där han nu har studerat sedan år 2008. Medan han i sakta mak demaskerar det finska språkets hemligheter, går han under årets lopp med i en mängd olika musikprojekt och njuter mest av sitt nordiska hem med en kopp varm choklad i handen och sin lilla katt liggande i knät.